Amen Elin då!

Under hela min uppväxt, och främst under min tonårstid :), har jag vid de tillfällen då jag klantat mig fått höra "Amen Elin då!" av Mammsen.

Igår var ett massivt "amen Elin då!"- moment... Lite bakgrunsinformation är att jag tappade min plånbok under Östersjöfestivalen och använder nu en plastficka till busskort där jag har pengar och de kort jag har beställt nya. Och eftersom jag nu inte har något körkort får passet följa med mig vart jag än går.

Så igår beger vi oss med buss in till stan och jag tar då upp "plånboken" och betalar bussen. När vi sedan kliver av bussen inser Söta kompis J att hennes plånbok är borta.. Jag tänkte att det är lika bra att kolla var jag har min och inser då att min med är borta!... När bussen kommer tillbaka till resecentrum hoppar vi på och börjar leta efter dem när busschaffören ropar på oss och viftar med våra plånböcker.. Mycket tacksamma går vi fram till honom och återfår plånböckerna när en annan busschafför (som skulle byta av den första) frågar "men vems är passet då?". Jag svarade att jag har mitt pass i väskan så det kan inte vara mitt men jag tog passet och kollade ändå, och visst var det mitt! Det hade trillat ut ur väskan när jag letade efter plånboken i sätet... "Amen Elin då!" ekade i huvudet...

Finns definitivt möjlighet till förbättring här... Man lär sig:)